LINK

Read the full review at Aftonbladet

Rockhistorien är full av slukhål.

Artister och musik som, av rätt eller fel anledningar, får lyssnaren att rasa ner i underjorden.

Tom Waits är rätt anledning. Så rätt att man hoppar ner frivilligt och inte klättrar upp igen.

Han fungerar ungefär som jazz.

De flesta är misstänksamma från början. Är det här något för mig? Det är inte musik för alla, verkligen inte. Men den som exponeras för Waits kan få ett livslångt beroende som inte går att bota.

Allt annat riskerar att låta tomt, fegt och fattigt.

Tom Waits är jazz och gospel, förkrigsblues och soul, vaudeville och rock, country och kakofoni, Broadway och bondgård, New York och leråker, New Orleans och Bedford Falls, Judy Garland och Stagger Lee, Weimar-republikens brassband och en kabaret, cirkusshow och pendeltåget hem efter nattskiftet, rosor på alla hjärtans dag och en flaska absint klockan tre på natten i Hamburg.

Han är de skrynkligaste sidorna i den stora amerikanska sångboken. Monstret under sängen. Trollkarlen av skrot. Frankensteins fågelskrämma. Kakmonstrets vrickade storebror. Råttfångaren som trollbinder publiken genom att skrika om fula, skitiga, elaka, utslagna och missanpassade människor i en distad megafon. Voodooprästen av bakgatornas americana. Kung kråka.

Den som stöter på Waits har två val. Antingen fortsätter man den trygga vägen hem. Eller så stiger man ut ur bilen, slänger bort nycklarna och följer med honom ut i vildmarken och skuggorna.

Nybörjaren brukar falla för hans unga och varma melodier, de som tog form i Laurel Canyon och på klubben Troubadour i West Hollywood i början av 70-talet.

Mer äventyrliga individer drar undan ridån till ”Swordfishtrombones”, början av Waits burleska imperium, ett av rockhistoriens mest radikala förvandlingsnummer.

Till slut sitter du kanske och googlar mustiga tyska namn och teaterpjäser som Bertolt Brecht och ”Woyzeck”. Du försvinner i ångdimman av klank, boom, skrik och damm.

Tillsammans med sin fru, låtskrivaren och managern Kathleen Brennan, ser Tom Waits i dag över sin katalog. De återutger och portionerar ut musiken på cd och vinyl. Hittills har åren på skivbolaget Asylum (1973-1980) och Anti (1999-2011) släppts.

Tajmingen kunde inte vara bättre. Varenda gång som rocken blir för mycket reklam, för mycket talangshow och för mycket karaoke är Tom Waits en påminnelse om att det finns andra alternativ.

Någon som tonsätter dina sjuka fantasier på ett bättre sätt, en förebild oavsett genre.

Ingen rockartist ur samma generation har sjungit vackrare ballader än Tom Waits. De är fyrar i stormen.

”Downtown train”, ”Time”, ”Jersey girl”, ”Invitation to the blues”, ”Yesterday is here”, ”Ruby’s arms” och ”Broken bicycles” är några exempel på de dyraste diamanterna.

Och de glittrar ännu mer och starkare eftersom Tom Waits alltid har gömt dem i vrakgods och benbitar.